Inuti mitt huvud
Minnen från barndomen, så jag lekte med mina få kompisar. Jag minns Emma H, Lottis, Lisa, Sandra och Marie. Alla de flickorna som jag lekte olika vilda och fantasifulla lekar med. Högt och lågt. Men jag minns också att Emma mognade fortare, jag kunde inte hänga med i hennes utveckling så jag tappade bort henne på vägen. Sedan tappade jag Sandra, Marie och Lisa i snabb följd, Lottis stod kvar troget, tills jag trodde jag "växte upp" och fick pojkvän (i rättelse min andra pojkvän, den första var inte så minnesvärt för mig). Jag glömde att mina vänner var viktiga.
Jag minns även mina killkompissar, Jerker, Per, Johan och Fredrik. Det var, ja vad var det. Vi hade roligt, lekar som skrämde oss och retade våra krigiska sinnen. Jag var jämnlik, jag var en av grabbarna i gänget. Sen började min kropp utvecklas och jag hatade det. Ett tag kunde jag dölja det, men inte länge. Människan är nyfiken, det var dessa pojkar också. Jag var ju flicka, och deras kompiss. Jag tappade de fort efter att de hade gjort närmanden i sitt försök att få utfoska, jag blev rädd och arg. Sedan var vi inget mer.
Många av dessa individer mötte jag senare, i yngre- och övretonåren. Innan jag upptäckte pojkvänner.. Vi gjorde försök att bli kompissar igen, men det gick aldrig. Oftast tror jag det var för att jag var så annorlunda. Jag, född flicka men beteer mig som en pojke, det är många som är så och tvärt om. Jag hade även mina klasskamrater som kunde och ville hänga med mig, fast jag var utstött. De 4 tjejerna förlorade jag när jag slutade 9:an, varför vet jag inte, kanske är jag dåligt på att höra av mig, kanske hade vi inte tid för varandra längre. Jag vet inte, det kanske är normalt det som händer.
Under tonåren så ville min kropp bli vuxen snabbt, mitt sinne följde inte riktigt med. Jag förstopd aldrig riktigt det som hände. Det var plötsligt jätte viktigt att man skulle ha sex, jag var aldrig mogen för sådant. Jag ville aldrig riktigt, men min kropp sade annat och jag insåg att min kropp är en förädare. Jag tappade bort de som betydde mest för mig och mig själv i åldrandet. En dag när jag vaknade upp ur det som jag kallar dröm så fanns inget kvar. Vad hade egentligen hänt undrade jag, jag visste men jag hade svårt att förlåta mig själv.
Livet gick vidare, individer har kommit och gått. Många har jag valt att försvinna i från, för de hade konstig inverkan i mitt sinne som jag inte tyckte om. Jag kände mig alltid svag och meningslös i andras närvaro. De var som om deras "vuxna" beteende hånade mig. Åh jag minns att jag försökte att vara som andra, bli något men mitt egna jag vägrade att lyssna till "hur-man-ska-vara" och jag vägrade plaseras i ett fack. Nu vet jag dock inte hur andra såg på mig, hur jag påverkade dem, kanske jag bara var en skugga av något som påminnde om en levande mänsklig individ, kanske inte. De kanske såg mig som den jag var, eller skulle bli. De kanske inte brydde sig alls. Hur som, jag började vid denna tid bekanta mig med något jag kallar skuggvärlden, eller mörkret.
Jag var runt 16-17 års åldern, jag hade gått från ett förhållande till ett annat. Jag var djupt sjunken i mig själv och ändå hade jag aldrig tid för mig. Alla andra skulle ta tid och plats, jag fick inte tänka längre. Jag var ingenting, någonstans inom mig fanns jag men fick inte komma ut riktigt på grund av alla andra som krävde min uppmärksamhet. Jag började mer och mer dra mig inåt i mig själv, isolerade mig fast jag var med. I mitten av allt träffade jag en individ som jag kom att uppskatta mer och mer, idag vet personen om detta men jag tordes aldrig säga något innan. Botten blev tilsut nådd, en lärare till mig upptäckte mig och måendet som spökade inom mig och hjälpte mig på traven.
I något år kämpade jag för mig själv, men krashade ner i skugglandet. Mörkret vaggade mig tryggt och jag kände mig hemma, där kunde jag vara mig själv. Mitt uppvaknande fick mig att inse, jag kunde inte för alltid leva i skuggorna, mörkrets mjuka svepningar eller lyssna på de varelser som fanns där nere innan. Jag började bryta mig loss. Jag blev skrämd, skugglandet ville inte släppataget om mig. Många gånger har jag hållt på att halka ner igen. Ett minne som får mig tillbaka dagarna innan skuggvärlden, jag minns att jag lekte för mig själv, vilket jag kunde göra ibland. Jag fick inte alltid vara med de jag ville leka med just den dagen, de hade jagat mig, hällt vatten på mig och ville helst av allt inte se mig mer. Jag var sårat som ett djur i en rävsax. Jag gick hem och slickade mina sår. Jag var ledsen och gömde mig. Jag började fantisera om hur jag var någon i en saga, hur jag var störst och bäst. Det var nog under de dagarna mörkret kom och lismade in sig hos mina känslor.
Skugglandet, min hjälte i då tiden.. vem är hjälten som drar mig ur mörkret i nu tiden?