Är det så?
Man märker efter ett tag att något förändras, det är liksom smygande först, sedan inser man vad som hänt. Jag har vart med om detta många gånger, men jag aldrig fått svar varför.
Jag tänker att det är jag som vuxit till mig, jag tänker att det är jag som skrämt bort dem, jag tänker att de har kommit upp i den åldern då jag inte behövs mer, jag tänker att de bara var med mig för att ingen annan hade tid.
Många har väl tänkt samma tanke kan jag tro, men lika förbannat gör det ont när man inser att de vänner man hade glider ifrån en och hur man än försöker går det inte att förhindra.
Thats life I guess.
"Laugh & the world laughs with you. Laugh like a lunatic for no apparent reason and they'll leave you alnoe!" Citat från Lenore