Tystnad?
Var ska jag börja inatt? Kan börja med, jag fick besök igår av Personligt ombud (P.O) och min handledare från Cozmoz. Så nu hände det grejer, P.O ska hjälpa mig med saker som jag tycker är svårt, stressigt och ångest framkallande, samtidigt som de ska försöka hjälpa mig att finna styrka och förtroende i de uppgifter som jag har. Tids nog släpper de mig. Hur lång tid det kan ta vet ingen, inte ens jag. Jag tog kontakt med P.O i våras och jag har fått vänta länge, men nu är det min tur. Min Cozmoz handledare tyckte det var ett bra insiativ, för efter 25 års ålder så ska man egentligen bli avskriven från Cozmoz, men jag har fått dispans, förlängt. För jag mår inte bra. Men tids nog ska jag avskrivas från Cozmoz och då förlorar jag min handledare, så mitt omedventa insiativ var att jag skapar kontakter utanför Cozmoz som jag kommer behöva den dagen jag avskrivs.
Efter mötet gick jag till Cozmoz, gick våran friskvårdspromenad och sen slutade vi. Då passade jag på att gå till Biblioteket och lämna tillbaka två böcker, samtidigt upptäcker jag att jag glömt plånboken hemma så jag kunde inte låna nya böcker. *Suck* Sen gick jag hem. Väl hemma insåg jag att jag var galet trött, av ansträngning från mötet tidigare på morgonen, för jag är fortfarande inte van att prata om mig. Så jag bestämde mig för en powernap.
En powernap senare, och klockar var då runt 23.... nu är min natt förstörd, att jag var så trött kunde jag inte inse. Jösses, jag hade ställt mobilen på 1 tim och 30 min, men jag har inte hört den vad jag minns. Är det verkigen tisdag natt nu? Eller har jag sovit bort flera dagag? Jag tycker inte om att sådant händer, dels förstör jag resten av dagen jag tänkt ut. Göra sysslor som måste göras. Så länge det är innanför mina väggar kan jag göra saker... Oftast.. Men nu får jag inte skrammla med disken, inte duscha och tvättstugan är låst nu, för jag behöver boka tvätt tid. Nåja, ett par sysslor kan jag göra fortfarande, men jag vet inte om jag ska göra det eller om jag ska lägga mig igen?? Jag har ju sovit bort hela måndagen, så kan jag vara vaken nu? Eller hur ska man göra i detta läge? Jag har testat båda förr, men minns inte vad resultatet blev.
P.O pratade även om boendestöd (?), vad det innebär är att de hjälper en i vardagen där man tycker saker är jobbiga. Följer med och handlar, bokar tvätt tid och sådant. Jag känner mig plötsligt nästan hjälplös, och hopplös. Det skulle kännas bra att få den hjälpen och stöttningen, för jag är helt beroende av mina föräldrar att de skjussar mig till affären och skjussar hem mig. Jag går knappt själv till LIDL och Willys. Jag går aldrig själv. Jag har alltid någon med mig. Sist jag handlade, hade lånat pengar av pappa, så nämde han att han kanske skulle lämna av mig där, eller var det gången innan?, hur som.. Jag trodde jag skulle dö, knall fall. Jag tyckte bara, NEJ! Överge mig inte. Det var nog bara Nej som kom fram ur min mun, det sista tänkte jag nog. Det hela slutade med att pappa gick med mig i båda affärerna och sen skjussa han hem mig. Får inte glöma att han predika på som vanligt men det kommer nog man aldrig ifrån när det gäller pappa.
Tänkte på en sak också, när jag säger "tycker saker är jobbigt" så funderade jag på vad folk kan se det som. För jag är inte sådan att jag kör med - äh, det här var jobbigt så jag lämnar över det till någon annan och sitter och slöar istället. Jag är inte sådan, jag försöker verkligen och jag vill verkligen. Men det tar emot, ibland har jag till och med funderat på att flytta till ett hem för instabila människor eller liknande. Så jag får läka och lära om. När jag tycker saker är Jobbigt, med stort J, så har jag alltid försökt ändå, folk jag känner har alltid sagt - Bit ihop och kör på, det är inte så jävla lätt, efter så kan jag må skit, till och med så att jag känner mig sjuk efter.
Det Jobbiga ligger mest i att jag är rädd, jätte rädd. Jag är omedveten samtidigt som jag är medveten, då menar jag att hela mitt liv har jag stått vid sidan av och sett på, levt i en värld där jag inte behöve förstå. Plötsligt en dag så insåg jag att så här ska jag inte ha det, då rasslade det till och jag var ju vuxen. Samtidigit som jag försökte lära mig så stod jag och såg på, på livet. Jag har alltid varit tyst, inte så att jag inte pratar utan jag säger inget om mitt egentliga mående och argumenterar mot och med livet. Jag är rädd för mig själv, rädd för andra människor, vad de tycker och tänker, rädd för bussar och bilar, rädd för reaktioner från mig, rädd för livet samtidigt som jag vill leva, rädd för döden samtidigt som jag vill dö. Det är så mycket, så jag insåg att jag inte klarar det själv.
Av allt så vill jag ha hjälp, nu får jag P.O och jag väntar på KBT (kognitiv beteende terapi) och en utredning på ADD. Visst äter jag mediciner nu, men jag vet att det är endast för att jag ska kunna vara nästan inom normerna för en normal människa, i alla fall vad de som bestämmer i världen anser vara normen, och jag besöker en läkare då och då, och nu väntar jag på prathjälp också. Det är mycket på engång, därför behöver jag den stöttning jag får från Cozmoz och nu från P.O. Eftersom jag inte kan jobba får jag leva på minimun normen från Social tjänsten. Det känns knasigt, men eftersom jag inte vet vad jag vill jobba med och inte har någon utbildning, samtidigt som jag nu rehabeliterings jobbar (praktik) på Cozmoz så får det vara så. Jag kan betala min hyra och mätta munnar i alla fall. Allt som allt, JAG VILL INTE VARA TYST LÄNGRE!
Så, nu tänker jag ge mig för denna gång. Jag kan sitta och traggla i evigheter. Så jag tänkte förgylla allt lite med bilder på Rasmus och Toki =)
Rasmus <3
Toki (Tokio) <3
Intagig min säng, med mig i den.
Rasmus visar sin fina mage <3
Det var så lite ;)
Livet är inte rättvist... :(
Fina bilder på missisarna :)
Kram <3